ingen frälsning / ingen förlåtelse
Livet isolerade mig.
Jag är ingenting annat än tomhet,
ett ihåligt kärl som vandrar genom döende dagar.
Jag är pinsam.
Förödmjukad.
Hånad.
Aldrig ömkad.
Sönderplockad av gamar
som bär mänskliga ansikten.
Gud har favoriter;
Satan har det inte.
Ingen frälsning väntar på mig.
Ingen hand sträcks ut.
Ingen röst ropar mitt namn.
Jag förblir ensam i min egen värld,
dömd att uthärda konsekvenserna
av varje misstag jag någonsin har begått.
Min mor borde ha ätit upp mig
medan mina ben fortfarande var mjuka,
innan jag blev ännu en börda
på denna förbannade jord.
Världen är grym.
Mänskligheten drunknar i girighet,
och livnär sig på sig själv utan ånger.
Deras själviskhet äcklar mig.
Detta dödliga rike ruttnar inifrån,
dess grundvalar byggda på synd och hyckleri.
Ändå förblir himlen tyst,
och straffet kommer aldrig.
Så sprider sig fördärvet,
och jag lämnas kvar att bevittna det,
ensam under en kall och likgiltig himmel.
ha en mörk :: och dyster dag